Germany out of a Swede's point of view

Under helgen tillbringade jag dagen med ett snowboardgäng på berget här utanför staden. De drog några typiska grabbskämt som jag inte förstod. Vid dagens slut sa en av dem till mig: ”En del ord förstår du inte, eller?” och jag muttrade ett irriterat ja till svar. Det känns väl som ett tillräckligt uppenbart faktum att utlänningar inte förstår alla ord utan att man ständigt ska få det påpekat för sig.

Samma kille träffade jag i biblioteket idag och när jag berättade att jag skrev en hemtenta för mitt svenska universitet sa han:

”Va? Kommer du från Sverige?! Så det var därför du inte förstod alla ord?! Jag trodde att du bara var dum! Och levt ett extremt skyddat liv när du inte visste att ”schwanz” betyder penis!”

Så kan det gå när man jobbar på att bli av med accenten.

Så här ser blicken ut från mitt fönster ut. Sverige hälsade mig med snöstorm när jag kom innan jul, och äntligen har snön lyckats ta sig till och med hit. Jag vet att det är köldrekord i Sverige nu, här kämpar vädret fortfarande med att hålla sig under minus.

Jag skulle kunna skriva att det må vara "kylan" som orsakar tyskarnas vardagshumör men här är alla lika offentligt griniga även i den mest behagligt strålande vårsol. Igår vid rusningstid på banken bestod den normalt sett meterlånga kön av två personer innan jag kom. När den ena tanten går fram till disken skriker den andra:
- Jaha, här tränger man sig minsann i kön utan skrupler!
Varpå tant 1 vänder sig om:
- JAG GICK FRAM FÖR ATT KONTROLLERA OM JAG GÅTT RÄTT, DET MÅSTE VÄL VARA TILLÅTET I DEN HÄR VÄRLDEN!
Tant 2 muttrar någonting. Tant 1 frågar, vänder sig om för att gå ut och väser på vägen:
- GET! i tant 2:s öra.

Efter att bott här i snart två år kan jag inte låta bli att vara övertygad om att ett liknande scenario i Sverige skulle ha innehållit diverse artigheter som "ursäkta mig" och "ja självklart" och "tack så mycket". Tyskar är helt enkelt snäppet otrevligare och ärligare, på gott och ont.

Till dig som tycker att jag gnäller! Här har du ännu mer!

Saker jag saknar i Tyskland som jag upptäcker när jag är hemma i Sverige på besök:

1. Att ha råd att äta kött (och inte det Lidl-kött ni tror att jag menar, utan ekologiskt odlat kött som kostar en tia mer än det "onda köttet"!).

2. Att kunna handla 4 andra livsmedelsvaror utan att det kostar 175 kronor.

3. Spårvagn (där man kan köpa biljetten på fordonet och inte måste leta efter ett sms-nummer eller betala 30 spänn?!).

4. Riktigt bröd där det är fysiskt omöjligt att äta upp en hel förpackning på en kvart.

5. En öppen toalettkultur! Vad är grejen med att betala för toaletten på ett café trots att du äter där? I Tyskland verkar inga toaletter ha slutat fungera av överanvändning för att folk får gå gratis på dem. Tror man att svenskarna, lika som många som en niondel av Tysklands befolkning, har så överaktiva blåsor att våra restauranger skulle bli bankrutt om vi tilläts få utlopp för våra naturliga behov gratis?

6. Tyska julmarknader. De må vara äckligt idylliska, men jag går så mycket hellre runt bland upplysta trähyddestånd med Glühwein (nästan som glögg) än bland strålkasteljuset i Uppsalas affärer.

7. Att kunna samla fjorton människor till en julmiddag med en veckas varsel (bilden). Att samla fem i Sverige tog två månader och en 30 meddelanden lång facebook-tråd.

8. Att en klubb med elektro, funk, jazz, balkan eller en blandning av alltihop inte är "alternativ" eller "retro" utan helt jävla normal. Varför dansar vi fortfarande till "hits" i Sverige?

9. Att folk tittar på dig om du ser snygg ut, inte för att du är den enda människan inom en radie på femtio meter som inte letat efter en lika alternativ stil som alla andra eller sminkat dig för att det ska se ut som att du inte sminkat dig. (Men i Tyskland klagar jag ju på att alla är fula. Så egentligen är jag väl nöjd.)

10. Människor som vill lära känna varandra för att det är roligt, inte för att vinna status. Ja. Kanske är det för att jag rör mig i studentkretsar i Freiburg, men till och med de svenska studenterna känns lite mer målinriktade och planerande i sina val av bekantskapskrets.

Och med den uppmuntrande listan vill jag säga... God jul! Så fort jag är tillbaka i Tyskland kommer väl en precis likadan fast tvärtom.

Det kan man bli från universitetet här om man:

a) inte betalar studieavgifterna
b) inte betalar studieavgifterna i tid
c) glömmer att anmäla sig till ett prov
d) gör en massa andra saker fel.

För några veckor sedan kom min korridorkompis hem från semester i Italien. Efter den så kallade "föreläsningsfria tiden", som lovet kallas för de studenter som varit tillräckligt duktiga under terminen, hittade hon en räkning, en påminnelse och ett juridiskt brev som talade om för henne att hon blivit utskriven från universitetet i brevlådan. I brevet stod att fristen för att betala gått ut och att hon kan överklaga beslutet med hjälp av en advokat. Förtvivlad gick hon till universitetskansliet för att fråga vad hon kunde göra. Och se och häpna - helt emot den tyska lag-och-ordnings-ådran sa tanten att allt är lugnt så länge hon betalar in avgiften omgående. Det giriga universitetet är så mån om pengar att byråkratiska brev och formuleringar bara känns som en skrämseltaktik.

Men en annan kompis har det inte lika lätt. Han glömde att anmäla sig till ett prov under den tredje terminen, och nu inne på sin fjärde har han fått besked om att han kommer att bli utskriven. När jag märker hur mycket studenterna svettas här för att hålla reda på alla anmälningslappar och tillåtelser och besked är jag så tacksam över att plugga via ett svenskt universitet. Det finns ju omtentor i oändlighet!

Min kompis skickade ett juridiskt överklagande med förklaringen "jag glömde bort det". Modigt, för de flesta hade dragit till med att de haft en depression, dödsfall i familjen eller liknande i ett försök att beveka de tyska ordningskåta byråkraterna. I Tyskland kan du inte ens tillgodoräkna dig poängen som du redan tagit, eftersom man bara kan gå program här och inga enstaka kurser. De senaste månaderna har han alltså bara gått och väntat (och väntar fortfarande) på besked om han måste börja om på noll efter två års studier.

(personen på bilden har inget med texten att göra.)

Sedan jag kom hit har jag tillsammans med en annan svensk tjej konstaterat att det är väldigt många par här till höger och vänster. Alla tycks vara ihop. Men av hälften av de par jag sett tillsammans har jag fått känslan av att förhållandet är lite...kärlekslöst. Nu påstår jag inte att jag vet hur ett förhållande ska se ut för alla andra människor. Men jag vet i alla fall hur mitt förhållande inte ska se ut.

Till exempel vill jag inte ha en pojkvän som är otrogen. Men där utesluts plötsligt halva Tysklands befolkning. För jag vet inte om jag har träffat en enda tysk som är trogen. Som en tysk, som krossade alla mina illusioner, sa: "Det är helt enkelt så. Jag är otrogen. Vänner som jag har, som skulle satsat allt jag hade på på att de är trogna, har berättat i förtroende att de är otrogna. I grund och botten kan du aldrig, aldrig veta att din pojkvän kommer att vara trogen. För om min flickvän ber mig att svara ärligt skulle jag aldrig berätta det. Det är tråkigt att det är så, men män funkar så."

Efter detta uttalade spenderade jag en helg med att fundera på om man inte helt enkelt bara kan dö då till att tänka att det kan helt enkelt inte gälla alla män. Men från killen som varit tillsammans med tjejen i fem år till killen som kallar sig nykär ser jag gång på gång bevis på att - ja, faktiskt - det kan gälla alla tyska män.

När jag lagade mat häromdagen glömde jag att skölja paprikan. Tysken jag lagade mat med avvärjde snabbt katastrofen att paprikan skulle choppas med alla världens bakterier på sig och förklarade: "Här i TYSKLAND sköljer vi grönsakerna innan."

Några timmar senare var jag hemma hos ett par andra tyskar. När den ene skulle berätta en historia såg han till att u-lands-Li fick all bakgrundsfakta: "I Tyskland fungerar det så att man kan ringa in till radiosändaren som lyssnare och önska låtar".

Tack. Då vet jag.

Jag blev tvungen att spendera helgen i Stuttgart där jag inte känner en enda människa. Den största delen av resan bestod av transport. Två timmar till Stuttgart och sedan fram och tillbaka över halva stan. För att hantera ensamheten packades väskan med tjock bok och läroböcker, fylld mp3 (ja, jag använder fortfarande en mp3) och kamera. Det var tänkt att förhoppningsvis kunna fylla det tomrum som uppstår vid valet att lämna datorn hemma.

Självklart har jag kommit tillbaka utan att ta upp en enda bok, sätta på mp3:n en enda gång och fotograferat i stress.

How come? Tyskland består helt enkelt av ett par genialiska sociala nätverk. Istället för att ta det dyra tåget till Stuttgart samåkte jag med en man som hette Torsten som jag inte kände. Jag hittade honom på en sida där han angav tid och pris för att åka med honom. Jag tror att det finns något liknande i Sverige, men det verkar inte riktigt vara i funktion. Från att ha lärt känna Torstens liv som arbetslös jurist åkte jag vidare till fotografen Gero. Gero var min soffa som jag couchsurfade hos. Couchsurfing finns ju i hela världen, men av någon anledning har jag även här en känsla av att det är vanligare i Tyskland än i Sverige. Jag åt potatisgratäng och sov på Geros högljudda luftmadrass och blev inbjuden till att delta i hans workshop i nakenfotografi dagen därpå. (Inte som modell.) Från Gero, nakenmodellen och de andra fotograferna åkte jag sedan hem till arkitekturstudenten Lukas som lagade mat åt mig med sin korridorskompis, sov (och åt toastbrödsfrukosten på bilden) och åkte hem idag med Rolf, advokat och Dvorak-fan (gärna på högsta volym).

Att ta mig till och från Stuttgart, sova över och transportera mig inom Stuttgart samt mat kostade mig cirka 50 Euro (en enkel tågbiljett till Stuttgart kostar 42 Euro), 2 vinflaskor och förmågan att ständigt hålla uppe ett intresse att konversera. Det sista är dock inte att förbise. Mitt huvud känns lite som en tickande bomb just nu, men jag märkte när jag åkte tunnelbana ensam att något saknades. Kan man bli beroende av intetsägande konversationer?

Något som är helt fantastiskt är att det ibland står möbler ute på gatan på Tyskland som bara är att plocka på sig. När man flyttar eller ska göra sig av skräpet ställer man helt enkelt ut det på gatan. Nästa dag kommer en firma och hämtar upp det, tills dess är det ditt om du vill ha det. I vår korridor har vi ingen gemensam möbel som någon betalat pengar för. Jag vet inte om jag missat detta i Sverige, men jag tycker inte att det brukar stå så mycket möbler på gatorna där. (Tyvärr har jag inget bildbevis på detta - föreställ er möbler i drivor helt enkelt!)

För ett par dagar sedan såg jag två studenter som lyckligt släpade med sig två biostolar - de hade de skruvat loss och betalat 5 Euro för (50 spänn!!)

Så var det dags igen, tyskarnas nästa sociala attack. Det är ett fenomen jag är lätt kluven i. I klubben jag tränat i Sverige tog det mig tre år innan jag kunde kalla mina träningskompisar för "vänner". Det var också så självklart att alla efter träningen går hem till sig.

Första gången jag kom hit skrek tränaren efter passet "OCH VILKA FÖLJER MED PÅ EN ÖL NU?!". Där fick jag erfara att det är mer regel än undantag att alla går tillsammans och äter, eller tar en öl, efter träningen. På det sättet har också många i klubben blivit väldigt tajta.

Igår hände det igen. Tyvärr var vi bara fem och ingen hade tid. Tränaren såg besviket på oss: "Det är alltså INGEN som vill hänga på?" och jag var på väg att följa med i ren empati. Men min svenska själ vägde över som inte kan hjälpa att känna lite irritation över socialiseringshetsen. När man ses på träningen umgås man ju redan. Varför måste vi fortsätta ses efteråt? Vi kommer ändå att ses varenda träningspass.

I allmänhet tenderar svenskar att ha rätt lama sociala vanor men när det gäller träning är jag minst lika konservativ. Lämna mig ifred.

Bara ettor! Hösten har kommit till Freiburg och just nu pågår de så kallade "etta-veckorna" här i Tyskland. Det motsvarar ungefär svensk nollning, men ur en åskådares synvinkel verkar de inte riktigt hålla samma mått av supa och kollektiv förnedring som svensk nollning kan ha. Inte lika galet, mer gemytligt helt enkelt. Dessutom skoffas ettorna runt i samtliga institutioner på rundvandringar som orsakar stau till biblioteket och kortautomater som flippar ur och går ur funktion av överanvändning.

Det intressantaste är hur andra studenter reagerar på ettorna. Under en rundfrågning som jag gjorde där vi skulle fråga "etta-klassarna" en rad saker blev vi först tvungna att fråga om de var ettor. Och jag har aldrig fått så många arga, besvikna och förolämpade blickar. Vissa blev så förnärmade att de inte ens svarade. Till slut blev jag tvungen att börja och sluta min fråga med "förlåt för att jag frågar, men...".

Anledningen: Nästan alla tyskar jag träffat har börjat studera direkt efter gymnasium eller civiltjänsten, till skillnad från de flesta av mina svenska kompisar, som åkt jorden runt eller jobbat eller varit på utlandsutbyten däremellan. Alltså är det lite som att fråga en tre i gymnasiet om han/hon går i ettan, och det fanns kanske inget värre som kunde hända än att bli tagen för en sådan liten skit i gymnasiet.

Frågan är varför tyskarna är så stressade med att börja studera direkt. De kan dessutom inte välja strökurser som i Sverige utan alla måste börja på ett program direkt. Jag vet inte hur många tyskar jag träffat som pluggat ett år geografi, matte, medicin eller vad som helst och sedan bytt till ett helt annat program. De poäng de läst är helt enkelt ett år som inte räknas. Kanske är det därför de inte känner sig ha tid med ett "friår"? För att det behövs ett "extra-år" ifall du skulle välja fel. Ja, det tyska universitetssystemet har inte visat på några förbättringar sedan avgifterna infördes (avgifter som för övrigt i Baden-Württemberg avgörs efter hur många syskon du har).