Germany out of a Swede's point of view

I Tyskland kan man se hundar som vandrar runt lite varstans, i affärer på stan och till med på en del restauranger. Det är inga herrelösa hundar vi pratar om utan helt enkelt en allmän acceptans för människans bästa vän. Och än så länge har jag inte sett någon dö i en allergichock.

Senaste hundupplevelserna:

Biblioteket 17.30: En stor vit hund vandrar runt bland bibliotekets hyllor.

Förra veckan på tåg mot Schwarzwald: Dörren till tågtoaletten öppnas och ut kommer en jättestor man som är över två meter lång tillsammans med en siberian husky! Hela vagnen tystnade och glodde medan ekipaget trängde sig ut ur toaletten. Vad gör man med en hund på en toalett?

Biblioteket för germanistik, klockan 12.30. Student av utländsk härkomst vid disken:
(smått desperat): - Jag behöver prata med någon NU.

Tant bakom disken: - Om vadå?

Student: - Det handlar om att få poäng tillgodoräknade.

Tant bakom disken: - Då får du prata med Herr Basler.

Student: - Men han öppnar ju inte dörren?

Tant bakom disken: - Nej, för att prata med honom måste du boka en tid. Det kan du göra i service-rummet här till höger.

Student: - Men det är ju inte öppet?

Tant bakom disken: - Nej, du får titta på öppettiderna. Här. Om en halvtimme öppnar det.

Student: - Så jag måste VÄNTA på att det rummet ska öppna om en halvtimme för att kunna BOKA en TID?

Det finns nog ingen utbytesstudent som inte kan känna igen sig i den förtvivlade studenten (som brast ut i ett hysteriskt skratt och senare sågs göra ett hopplöst att fysiskt hugga tag i Herr Basler så fort han lämnade rummet, utan att kasta en blick bakåt, med orden ”jag har mycket att göra!”.) Det är Tyskland, en byråkrati som satt sina spår in i minsta beståndsdel.

Det jag hatälskar med Tyskland, eller Freiburg, är att det ALLTID händer något trots att det är en tysk småstad. Sedan jag kom hit har jag försökt isolera mig. Jag vill sova och plugga. Jag har inte orkat höra av mig till folk. Jag har inte svarat på telefonsamtal och sms. Jag har inte hängt med på någonting med mina korridorskompisar. De sociala företeelser jag ägnat mig åt har varit att åka longboard med kompisar.

Men vissa nödvändigheter är oundvikligt. Som att handla mat. Och att ta sig till biblioteket för att plugga. För att undvika att träffa folk i stan har jag börjat ta omvägar för att komma till biblioteket. Mitt i min (i mitt huvud eget uppfunna) vardagsstress cyklar en hippie på cykel åker förbi. Han stirrar på mig och kör om mig. Sedan åker han så sakta att jag tvingas köra om honom på min longboard. Men när jag ska göra min "omkörning" åker vi i precis samma takt. Han börjar prata med mig, och eftersom jag står som jag gör på min longboard (med hela kroppen vänd mot honom) så kan jag inte värja mig. Dessutom tycker jag att det är så svårt att sluta när jag väl har börjat prata med människor. Jag är nog för artig för att snäsa bort folk som är så genuint trevliga. Efter vår två-minuters fart tillsammans frågar han om jag inte har tid att sätta mig på bänken med honom och fortsätta. Precis innan mitt vanliga svenska jag tänker slå till och säga "nej, jag måste vidare" går jag med den tyska hippiespontaniteten och ger en människa som jag egentligen inte har något intresse av att lära känna tio minuter av min tid.

En kvart senare och välinformerad över vad hippien gjort de senaste åren sätter vardagsstressen åter in och jag åker vidare till biblioteket. Knappt en femtedel av studenterna är kvar i stan nu medan det är lov, så risken att träffa folk man känner är ändå inte så stor. Nere i arkiven när jag letar efter böcker träffar jag en kille som jag en gång varit på en fest med. Han är trevlig men pratar för mycket. Han tycker att vi skulle växla nummer så vi kan ta en fika någon dag efter en halvtimmes prat. Jag har ingen som helst lust att lyssna en timme till på hans prat, men eftersom jag inte vet hur jag kan säga det utan att behöva skämmas nästa gång vi stöter på varandra i biblioteket så byter vi nummer.

På vägen ut träffar jag en kille från träningen som är lite konstig men trevlig och det visar sig att vi bor i samma hus. Han tycker att vi ska växla nummer ifall vi vill göra någonting tillsammans någon dag, vi bor ju så nära. Det vill jag återigen verkligen inte göra, men hör min röst säga "javisst!" och tar upp telefonen.

Inom loppet av en timme har jag insett att mina ansträngningar att leva ett så osocialt liv som är möjligt i Sverige helt enkelt inte fungerar här. Imorgon tänker jag inte ens visa mig utanför dörren.