|
Så var det dags igen, tyskarnas nästa sociala attack. Det är ett fenomen jag är lätt kluven i. I klubben jag tränat i Sverige tog det mig tre år innan jag kunde kalla mina träningskompisar för "vänner". Det var också så självklart att alla efter träningen går hem till sig.
Första gången jag kom hit skrek tränaren efter passet "OCH VILKA FÖLJER MED PÅ EN ÖL NU?!". Där fick jag erfara att det är mer regel än undantag att alla går tillsammans och äter, eller tar en öl, efter träningen. På det sättet har också många i klubben blivit väldigt tajta.
Igår hände det igen. Tyvärr var vi bara fem och ingen hade tid. Tränaren såg besviket på oss: "Det är alltså INGEN som vill hänga på?" och jag var på väg att följa med i ren empati. Men min svenska själ vägde över som inte kan hjälpa att känna lite irritation över socialiseringshetsen. När man ses på träningen umgås man ju redan. Varför måste vi fortsätta ses efteråt? Vi kommer ändå att ses varenda träningspass.
I allmänhet tenderar svenskar att ha rätt lama sociala vanor men när det gäller träning är jag minst lika konservativ. Lämna mig ifred.
