Germany out of a Swede's point of view

Jag blev tvungen att spendera helgen i Stuttgart där jag inte känner en enda människa. Den största delen av resan bestod av transport. Två timmar till Stuttgart och sedan fram och tillbaka över halva stan. För att hantera ensamheten packades väskan med tjock bok och läroböcker, fylld mp3 (ja, jag använder fortfarande en mp3) och kamera. Det var tänkt att förhoppningsvis kunna fylla det tomrum som uppstår vid valet att lämna datorn hemma.

Självklart har jag kommit tillbaka utan att ta upp en enda bok, sätta på mp3:n en enda gång och fotograferat i stress.

How come? Tyskland består helt enkelt av ett par genialiska sociala nätverk. Istället för att ta det dyra tåget till Stuttgart samåkte jag med en man som hette Torsten som jag inte kände. Jag hittade honom på en sida där han angav tid och pris för att åka med honom. Jag tror att det finns något liknande i Sverige, men det verkar inte riktigt vara i funktion. Från att ha lärt känna Torstens liv som arbetslös jurist åkte jag vidare till fotografen Gero. Gero var min soffa som jag couchsurfade hos. Couchsurfing finns ju i hela världen, men av någon anledning har jag även här en känsla av att det är vanligare i Tyskland än i Sverige. Jag åt potatisgratäng och sov på Geros högljudda luftmadrass och blev inbjuden till att delta i hans workshop i nakenfotografi dagen därpå. (Inte som modell.) Från Gero, nakenmodellen och de andra fotograferna åkte jag sedan hem till arkitekturstudenten Lukas som lagade mat åt mig med sin korridorskompis, sov (och åt toastbrödsfrukosten på bilden) och åkte hem idag med Rolf, advokat och Dvorak-fan (gärna på högsta volym).

Att ta mig till och från Stuttgart, sova över och transportera mig inom Stuttgart samt mat kostade mig cirka 50 Euro (en enkel tågbiljett till Stuttgart kostar 42 Euro), 2 vinflaskor och förmågan att ständigt hålla uppe ett intresse att konversera. Det sista är dock inte att förbise. Mitt huvud känns lite som en tickande bomb just nu, men jag märkte när jag åkte tunnelbana ensam att något saknades. Kan man bli beroende av intetsägande konversationer?

Så var det dags igen, tyskarnas nästa sociala attack. Det är ett fenomen jag är lätt kluven i. I klubben jag tränat i Sverige tog det mig tre år innan jag kunde kalla mina träningskompisar för "vänner". Det var också så självklart att alla efter träningen går hem till sig.

Första gången jag kom hit skrek tränaren efter passet "OCH VILKA FÖLJER MED PÅ EN ÖL NU?!". Där fick jag erfara att det är mer regel än undantag att alla går tillsammans och äter, eller tar en öl, efter träningen. På det sättet har också många i klubben blivit väldigt tajta.

Igår hände det igen. Tyvärr var vi bara fem och ingen hade tid. Tränaren såg besviket på oss: "Det är alltså INGEN som vill hänga på?" och jag var på väg att följa med i ren empati. Men min svenska själ vägde över som inte kan hjälpa att känna lite irritation över socialiseringshetsen. När man ses på träningen umgås man ju redan. Varför måste vi fortsätta ses efteråt? Vi kommer ändå att ses varenda träningspass.

I allmänhet tenderar svenskar att ha rätt lama sociala vanor men när det gäller träning är jag minst lika konservativ. Lämna mig ifred.

För att maximera mina studieprestationer hade jag alltså bestämt mig för att göra allt för att inte träffa en själ. I studenthemmet där jag bor är det en ganska svår uppgift, alltså var även hushållsliga uppgifter som att tvätta och handla uteslutna. Klockan sex blev jag tvungen att gå och springa. Också något som är tidsmaxierande, vem stör en i joggingspåret?

Jag vet inte om det beror på min svenska uppväxt, men jag tycker att det är en universell lag att man inte stör människor i joggingspåret. En leende från mötande är trevligt, och också fullt tillräckligt.

Efter halva sträckan flåsar en man mig i nacken och flinar fram: ”det är sån bra motivation att ha någon framför sig som man vill springa om”. ”Glädjer mig” svarar jag och ser till att han får ett ordentligt försprång så att jag inte behöver prata med honom. En kvart senare har vi joggat två olika stigar och kommer fram på samma sträcka exakt samtidigt. Så nu vet jag vad han studerat, hur länge, vad han ska göra nu, var hans föräldrar bor, hans inställning till bastubad och har hans telefonnummer på en lapp, ifall jag skulle ha vägarna förbi i Spanien dit han nu flyttar.

Jag vet inte varför, men att få rutinerna omkullkastade gjorde trots allt min dag. Kanske är det dags att ge upp hoppet om ett liv i exil.

Det jag hatälskar med Tyskland, eller Freiburg, är att det ALLTID händer något trots att det är en tysk småstad. Sedan jag kom hit har jag försökt isolera mig. Jag vill sova och plugga. Jag har inte orkat höra av mig till folk. Jag har inte svarat på telefonsamtal och sms. Jag har inte hängt med på någonting med mina korridorskompisar. De sociala företeelser jag ägnat mig åt har varit att åka longboard med kompisar.

Men vissa nödvändigheter är oundvikligt. Som att handla mat. Och att ta sig till biblioteket för att plugga. För att undvika att träffa folk i stan har jag börjat ta omvägar för att komma till biblioteket. Mitt i min (i mitt huvud eget uppfunna) vardagsstress cyklar en hippie på cykel åker förbi. Han stirrar på mig och kör om mig. Sedan åker han så sakta att jag tvingas köra om honom på min longboard. Men när jag ska göra min "omkörning" åker vi i precis samma takt. Han börjar prata med mig, och eftersom jag står som jag gör på min longboard (med hela kroppen vänd mot honom) så kan jag inte värja mig. Dessutom tycker jag att det är så svårt att sluta när jag väl har börjat prata med människor. Jag är nog för artig för att snäsa bort folk som är så genuint trevliga. Efter vår två-minuters fart tillsammans frågar han om jag inte har tid att sätta mig på bänken med honom och fortsätta. Precis innan mitt vanliga svenska jag tänker slå till och säga "nej, jag måste vidare" går jag med den tyska hippiespontaniteten och ger en människa som jag egentligen inte har något intresse av att lära känna tio minuter av min tid.

En kvart senare och välinformerad över vad hippien gjort de senaste åren sätter vardagsstressen åter in och jag åker vidare till biblioteket. Knappt en femtedel av studenterna är kvar i stan nu medan det är lov, så risken att träffa folk man känner är ändå inte så stor. Nere i arkiven när jag letar efter böcker träffar jag en kille som jag en gång varit på en fest med. Han är trevlig men pratar för mycket. Han tycker att vi skulle växla nummer så vi kan ta en fika någon dag efter en halvtimmes prat. Jag har ingen som helst lust att lyssna en timme till på hans prat, men eftersom jag inte vet hur jag kan säga det utan att behöva skämmas nästa gång vi stöter på varandra i biblioteket så byter vi nummer.

På vägen ut träffar jag en kille från träningen som är lite konstig men trevlig och det visar sig att vi bor i samma hus. Han tycker att vi ska växla nummer ifall vi vill göra någonting tillsammans någon dag, vi bor ju så nära. Det vill jag återigen verkligen inte göra, men hör min röst säga "javisst!" och tar upp telefonen.

Inom loppet av en timme har jag insett att mina ansträngningar att leva ett så osocialt liv som är möjligt i Sverige helt enkelt inte fungerar här. Imorgon tänker jag inte ens visa mig utanför dörren.