|
På universitetet: en tjej jag inte känner går förbi. Säger hej då (det är sent på kvällen) och jag vänder mig om och säger också hej då. Då stannar hon upp. Tittar på mig. ”Ser bra ut!” ”Vadå?” frågar jag. ”Det ser bra ut!” svarar hon och pekar med pekfingret på mig uppifrån och ned. Går därifrån.
På hemvägen: för att förklara stämningen i detta möte krävs en kort bakgrundsförklaring: På en av de första fester jag var på här träffade jag och en kompis på en kille som hon drog med sig hem och ångrade lagom mycket eftersom han var sådär spännande. Den här killen visade sig några månader senare bo i närheten av där jag bor, så jag har nu träffat på honom tre gånger på matbutiken här. Jag har ibland en ganska dålig förmåga att orientera var jag har sett folk. Så första gången jag råkade på honom såg jag att han stirrade och jag sa ”men hej! Hur är det med dig?” och kommer efter en minut på att det här var ju världens tråkigaste kille som min kompis ångrade att hon drog med sig hem. Väl inne i samtalet kan man ju inte bara gå därifrån.
Så vi pratade på lite, eller jag pratade på snarare, för killen är ju tråkig och har inte så mycket att säga (men ville samtidigt inte gå därifrån!). Nästa gång hände samma sak, tredje gången försökte jag febrilt hitta ett ytligt småpratssamtalsämne och frågade om han inte skulle åka på semester snart. Han sa att inte visste vart och jag föreslog Sverige. ”Är det en inbjudan?” frågade han och jag svarade att jag är ju inte där. Men han tyckte att vi skulle byta nummer. Det är ju verkligen ingen mening med att ge ut sitt nummer om man ändå inte svarar på telefonsamtalen men så gör jag.
Så förra veckan, en eftermiddag när jag satt i mitt rum på andra våningen, kommer en fotboll inflygandes och träffar min arm. När jag ska kasta tillbaka den står såklart just den tråkige killen nedanför. Ren tillfällighet, här finns kanske 500 fönster att sparka in en fotboll i och just han sparkar in den just i mitt fönster just när jag har det öppet och just när jag är hemma.
Han ringde igen senare och jag svarade inte. Så på hemvägen idag träffade jag honom på gatan. ”Men HEJ!” säger han. Och frågar om jag inte sett hans sms eller telefonsamtal. ”Vi ville ju SES innan du åkte till Sverige?!”. Och fast jag bara vill skrika ut att inte fan ville vi ses men hör min röst: ”ja, min mobil har varit trasig”. Jag avslutade i alla fall samtalet med ”jag hör av mig”.
Återigen en generalisering, men jag tror att en svensk hade fattat grejen. Här får jag ibland för mig att jag måste uppsöka en psykolog inom den här typen av problem. Är alla andra alltid ärliga?
Men även för tyskarna finns hopp: nu på kvällen var jag och handlade. Då såg jag den där killen från träningen som jag skrev om tidigare som jag inte orkar träffa. Tittade på honom, vände bort blicken som en tjurig fjortonåring. Killen fattade och rusade ut ur mataffären.
Och efter dessa fruktansvärda möten lagade mina korridorskompisar en typisk tysk pumpasoppa. Pumpa, curry, creme fraiche, chili, salt, peppar, muskot, lök, buljong, purjolök och vatten, ungefär så är receptet.
