|
För att maximera mina studieprestationer hade jag alltså bestämt mig för att göra allt för att inte träffa en själ. I studenthemmet där jag bor är det en ganska svår uppgift, alltså var även hushållsliga uppgifter som att tvätta och handla uteslutna. Klockan sex blev jag tvungen att gå och springa. Också något som är tidsmaxierande, vem stör en i joggingspåret?
Jag vet inte om det beror på min svenska uppväxt, men jag tycker att det är en universell lag att man inte stör människor i joggingspåret. En leende från mötande är trevligt, och också fullt tillräckligt.
Efter halva sträckan flåsar en man mig i nacken och flinar fram: ”det är sån bra motivation att ha någon framför sig som man vill springa om”. ”Glädjer mig” svarar jag och ser till att han får ett ordentligt försprång så att jag inte behöver prata med honom. En kvart senare har vi joggat två olika stigar och kommer fram på samma sträcka exakt samtidigt. Så nu vet jag vad han studerat, hur länge, vad han ska göra nu, var hans föräldrar bor, hans inställning till bastubad och har hans telefonnummer på en lapp, ifall jag skulle ha vägarna förbi i Spanien dit han nu flyttar.
Jag vet inte varför, men att få rutinerna omkullkastade gjorde trots allt min dag. Kanske är det dags att ge upp hoppet om ett liv i exil.
