|
Ikväll var vi på Pay-After-bio. Principen är att du går in och sätter dig i biosalongen utan att veta vad som kommer och betalar efteråt efter hur mycket du tycker att filmen var värd. Filmerna som visas är alltid förhandvisning och beroende på hur begeistrad publiken är efteråt beslutas det om filmen ska gå upp på bioduken eller ej.
Tyskarna jag pratade med innan nämnde hånfullt att ”En prinsessas dagbok” visades för länge sedan och att sådana upplevelser fått dem att avstå från vidare oangenäma överraskningar. Jag undvek att nämna att jag faktiskt tyckte att ”En prinsessas dagbok” var en film som gjorde ett djupt intryck på mig när jag såg den, men till mitt försvar var jag väl tolv eller tretton...
Filmen som visade hette Die Standesbeamtin och var en av de mest underhållande filmer jag sett på senaste tiden. Jag hoppas att den kommer till Sverige. Det är en schweizisk film som handlar om en kvinna som lever i en schweizisk småstad och viger folk som gifter sig statligt. Hon har ett misslyckat äktenskap och så – plötsligt en dag – dyker hennes ungdomskärlek upp som nu är Tysklands superstjärna. Ja, det låter kitschigt men det är det inte, för skådespelarna är fula! Just det. Okej, de är inte fula, men till och med Tysklands supermegastjärnor ser ut som vanliga människor. Och, som min kompis Lena sa, det gör att allt känns trovärdigt.
Men det bästa av allt är nog språket, schweizertyskan. Och om så mer för tyskarna, eftersom schweizertyskarna använder en del lustiga uttryck som jag tror är lite föråldrade i tyskan, kanske lite som finlandssvenskan kan överraska oss.
Som de ärliga människor vi var betalade vi alltså 5 Euro var för filmen efteråt (vilket är lite mindre än normalpris här) men såg bland Euromynten i lådan att resten av de tyska studenterna hade fattat grejen efter en princip som jag inte kan låta bli att tycka är lite typisk tysk: Varför ge mer när man kan betala mindre?
