Germany out of a Swede's point of view

Jag har ju nämnt att miljöpartiet är populärt här. Och tyskarna är väldigt stolta över sin miljömedvetenhet. Vi i Sverige tror ju att vi ligger bäst till i världen och att resten av Europa knappt har någon koll. Men faktum är att miljöpartiet är starkare här än i Sverige och Tyskland har minst lika stränga regler för sopsortering och avgasrening på bilar, samt massor med billiga ekologiska varor. Så billiga att de blickar jag fått när jag köpte ”de onda äggen”, burhönsäggen, en gång fortfarande gör sig påminda flera veckor efteråt.

Ekologismen har faktiskt flest anhängare just i Sverige och i Tyskland av Europas länder. Och i Freiburg är de ännu snäppet stoltare, för den här staden har vunnit pris som ”Tysklands första miljöstad” de senaste åren. Antagligen beror mycket på att det finns spårvagn här och att trafikljusen släcks så fort trafiken beräknas minska. Jag har ingen olycksstatisk över staden, men detta har ett antal gånger lett till ”nära-att”-möten.

I vilket fall kan jag tycka att tyskarna går ett steg för långt ibland. Om det känns charmigt att köpa sallader som är täckta av ett lätt lager jord så kändes upptäckten dagen efter av att salladen jag köpt var fylld av all världens kryp mindre tilltalande. Jag försökte ta en bild av den fluga som envisades med att sitta kvar efter att jag ägnat en halvtimme åt att skölja alla bladen. Då längtade jag efter svenska mataffärers glansbesprutade varor.

Jag känner inte många svenskar som är stolta över vårt kryddlösa, traditionella kök, men när jag tar mig en titt på vissa saker som tyskarna trycker i sig känns den där klappgröten inte så pjåkig ändå. Trots det påpekade min korridorskompis från Island igår att husmanskoststraditionen är mycket större i Tyskland än hemma hos henne. Här gör du dina egna piroger och egna såser till salladen, där köps Gorbys piroger och såser på förpackning. Och visst är det lite så i Sverige också? I Tyskland tar man sig fortfarande tid för matlagningen, även i vardagen.

Men, som synes på bilden, inte alltid. Färdigmat här innebär baugette med smör, ägg och skinka och den som försöker sig på en färdigsallad kan råka ut för något som resulterar i exemplet ovan. Det ska föreställa en färdig pastasallad. Äts av tyska studenter som inte orkar laga mat tillsammans med brunbränd bockwurst och baugette.

Det freiburgska vädret bjöd igår på en sommardag a la 25 grader. 7 oktober svettades folk fortfarande ihjäl i shorts och linne här i syd. Men i natt bröt hällregnet ut. Jag brukar säga till alla tyskar att ”i Sverige, där jag bor, där regnar det minsann inte hela dagen. Eftersom vi bor så nära kusten (Uppsala, nära är ett relativt begrepp) så blåser molnen bort innan det kommer nya”, eftersom det kan regna flera dagar i sträck här. Tji fick jag när jag kom hem i augusti och det regnade tre veckor nonstop. Så man kan kanske påstå att den svenska hösten nått hit nu.

Vad gör man då i Freiburg när det regnar? Jo, till exempel kan man sätta sig och förundras över att en pajas som Alexander Marcus fortsätter göra storsuccé i Tyskland. Mina korridorskompisar tryckte ner mig i en stol igår kväll och tvingade mig till en del av den tyska allmänbildningen. Det är tysk techno, tysk schlager och tysk humor till max. Roligt eller spyframkallande, you decide.


http://www.youtube.com/watch?v=7XzLbGssArQ

I lördags (ledsen för sen uppdatering) ”firades” Tysklands nationaldag. När jag irriterat besvor mig över att allt återigen var stängt (ALLT) fick jag en historiemoralkaka av tyskarna i korridoren som påpekade att detta var minsann den dag då Tyskland återförenades efter murens fall. En annan kan tycka att ett bättre sätt att fira det på kan vara att betala folk extra pengar för att jobba helgdagar och låta andra människor fira genom att kunna handla mat att äta. I vilket fall är tyskarna för övrigt ungefär lika stolta som svenskarna över sin nationaldag – det är inte många tyska flaggor som fladdrar för vinden. En haitian jag pratade med tyckte att tyskarnas så kallade firande var skrattretande, jag tyckte att det var helt normalt.

Mitt firande bestod av att bli bjuden på Zwiebelkuchen (”lökkaka”) av människor som tänkt steget längre och handlat dagen innan. Lökkakan är nästan som en paj, en degbotten som täcks av lök, bacon och creme fraiche. Gott om man gillar lök.

Just så heter det tyska universitetsmatsalen. Som svensk kan man antingen tycka att det osmakliga namnet är exakt träffande. Eller så kan man tycka att pommes frites, torr schnitzel och sönderkokta grönsaker tillsammans med en dressing med sallad i (inte tvärtom) för 2,50 euro är så genialiskt att det kan jämföras med just Mensa. I vilket fall tyckte de svenskar jag träffade idag att maten var mycket bättre än svensk skolmat. En annan sanning är att det är precis tvärtom.

I Tyskland kan man se hundar som vandrar runt lite varstans, i affärer på stan och till med på en del restauranger. Det är inga herrelösa hundar vi pratar om utan helt enkelt en allmän acceptans för människans bästa vän. Och än så länge har jag inte sett någon dö i en allergichock.

Senaste hundupplevelserna:

Biblioteket 17.30: En stor vit hund vandrar runt bland bibliotekets hyllor.

Förra veckan på tåg mot Schwarzwald: Dörren till tågtoaletten öppnas och ut kommer en jättestor man som är över två meter lång tillsammans med en siberian husky! Hela vagnen tystnade och glodde medan ekipaget trängde sig ut ur toaletten. Vad gör man med en hund på en toalett?

På universitetet: en tjej jag inte känner går förbi. Säger hej då (det är sent på kvällen) och jag vänder mig om och säger också hej då. Då stannar hon upp. Tittar på mig. ”Ser bra ut!” ”Vadå?” frågar jag. ”Det ser bra ut!” svarar hon och pekar med pekfingret på mig uppifrån och ned. Går därifrån.

På hemvägen: för att förklara stämningen i detta möte krävs en kort bakgrundsförklaring: På en av de första fester jag var på här träffade jag och en kompis på en kille som hon drog med sig hem och ångrade lagom mycket eftersom han var sådär spännande. Den här killen visade sig några månader senare bo i närheten av där jag bor, så jag har nu träffat på honom tre gånger på matbutiken här. Jag har ibland en ganska dålig förmåga att orientera var jag har sett folk. Så första gången jag råkade på honom såg jag att han stirrade och jag sa ”men hej! Hur är det med dig?” och kommer efter en minut på att det här var ju världens tråkigaste kille som min kompis ångrade att hon drog med sig hem. Väl inne i samtalet kan man ju inte bara gå därifrån.

Så vi pratade på lite, eller jag pratade på snarare, för killen är ju tråkig och har inte så mycket att säga (men ville samtidigt inte gå därifrån!). Nästa gång hände samma sak, tredje gången försökte jag febrilt hitta ett ytligt småpratssamtalsämne och frågade om han inte skulle åka på semester snart. Han sa att inte visste vart och jag föreslog Sverige. ”Är det en inbjudan?” frågade han och jag svarade att jag är ju inte där. Men han tyckte att vi skulle byta nummer. Det är ju verkligen ingen mening med att ge ut sitt nummer om man ändå inte svarar på telefonsamtalen men så gör jag.

Så förra veckan, en eftermiddag när jag satt i mitt rum på andra våningen, kommer en fotboll inflygandes och träffar min arm. När jag ska kasta tillbaka den står såklart just den tråkige killen nedanför. Ren tillfällighet, här finns kanske 500 fönster att sparka in en fotboll i och just han sparkar in den just i mitt fönster just när jag har det öppet och just när jag är hemma.

Han ringde igen senare och jag svarade inte. Så på hemvägen idag träffade jag honom på gatan. ”Men HEJ!” säger han. Och frågar om jag inte sett hans sms eller telefonsamtal. ”Vi ville ju SES innan du åkte till Sverige?!”. Och fast jag bara vill skrika ut att inte fan ville vi ses men hör min röst: ”ja, min mobil har varit trasig”. Jag avslutade i alla fall samtalet med ”jag hör av mig”.

Återigen en generalisering, men jag tror att en svensk hade fattat grejen. Här får jag ibland för mig att jag måste uppsöka en psykolog inom den här typen av problem. Är alla andra alltid ärliga?

Men även för tyskarna finns hopp: nu på kvällen var jag och handlade. Då såg jag den där killen från träningen som jag skrev om tidigare som jag inte orkar träffa. Tittade på honom, vände bort blicken som en tjurig fjortonåring. Killen fattade och rusade ut ur mataffären.

Och efter dessa fruktansvärda möten lagade mina korridorskompisar en typisk tysk pumpasoppa. Pumpa, curry, creme fraiche, chili, salt, peppar, muskot, lök, buljong, purjolök och vatten, ungefär så är receptet.

Imorse hittade jag äntligen mitt paket med böcker som mamma skickat, i det skick som syns på bilden. Det är inte första gången det händer och stärker min tes om att tyska posten är korrupt. En del brev jag skickar kommer helt enkelt inte fram eller dröjer veckor (trots att jag dubbelkollat portot eller till och med betalat för mycket för att försäkra mig om att det ska komma fram). Alltså mamma, om du skickade med en lapp eller ville ge mig svensk sedel i nostalgi så sitter väl en tysk i gul tröja med den i fickan. (Senaste samma sak hände var när vi skickade en fotboll till vårt fadderbarn i Burkino Faso, bara för att dra en parallell.)

För övrigt fastsställdes den nya regeringen igår: kristdemokrater och liberaler är det som har makten nu, socialdemokraterna är ute ur spelet och har tappat enormt. Regeringen är alltså svart-gul (CDU+FDP), lustiga val av färger har partierna här. Det var en sorgsen stämning överlag i korridoren igår – i Freiburgs studentkretsar är vänstern och miljöpartiet poppis.

På Tysklands valdag var jag för övrigt max tysk. I ett bier-und wurststand (öl- och korvstånd) i fotbollsstadion, mitt bland feta, brölande tyskar stod alltså en svensk kines och sålde bayersk inälvskorv. Kanske lite som en polack som plockar blåbär i svenska skogar?

På en fest för några dagar sedan:
Efter att ha utväxlat den vanliga lära-känna-dialogen med killen jag sitter mittemot går han rakt på sak:
- Så! Vad ska DU rösta på i valet?
(...och de diskussioner som följde var minst sagt party poopers.)

Även om alla inte är lika heta på gröten så märks det av att det är val här. CDU ligger bra till som vanligt men SPD har knappat in enligt opinionsmätningarna. Jag fick förresten precis reda på att Tyskland har en finansminister och en "ekonomiminister". Den som tror att det är samma sak har fel. Finansministern är från CDU och är ansvarig från företagspolitiken, medan ekonomiministern är från SPD och är ansvarig för hur statens pengar ska spenderas. Som gjort för en konstant konflikt som titt som tätt visas på tv med en publik som alltid hurrar åt den som lyckas snäsa av den andre bäst.

Valet är i alla fall imorn och det ska bli spännande att se hur det går, men Merkel är populär. Imorse testade jag mina Tysklandskunskaper på DN:s Tysklandstest. Jag fick 8 av 13 och lyckades inte ens svara rätt på frågan om Tysklands president, så det är nog tur att jag inte får rösta i valet.

Testet kan göras på:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/dns-tysklands-quiz-1.959971

Ikväll var vi på Pay-After-bio. Principen är att du går in och sätter dig i biosalongen utan att veta vad som kommer och betalar efteråt efter hur mycket du tycker att filmen var värd. Filmerna som visas är alltid förhandvisning och beroende på hur begeistrad publiken är efteråt beslutas det om filmen ska gå upp på bioduken eller ej.

Tyskarna jag pratade med innan nämnde hånfullt att ”En prinsessas dagbok” visades för länge sedan och att sådana upplevelser fått dem att avstå från vidare oangenäma överraskningar. Jag undvek att nämna att jag faktiskt tyckte att ”En prinsessas dagbok” var en film som gjorde ett djupt intryck på mig när jag såg den, men till mitt försvar var jag väl tolv eller tretton...

Filmen som visade hette Die Standesbeamtin och var en av de mest underhållande filmer jag sett på senaste tiden. Jag hoppas att den kommer till Sverige. Det är en schweizisk film som handlar om en kvinna som lever i en schweizisk småstad och viger folk som gifter sig statligt. Hon har ett misslyckat äktenskap och så – plötsligt en dag – dyker hennes ungdomskärlek upp som nu är Tysklands superstjärna. Ja, det låter kitschigt men det är det inte, för skådespelarna är fula! Just det. Okej, de är inte fula, men till och med Tysklands supermegastjärnor ser ut som vanliga människor. Och, som min kompis Lena sa, det gör att allt känns trovärdigt.

Men det bästa av allt är nog språket, schweizertyskan. Och om så mer för tyskarna, eftersom schweizertyskarna använder en del lustiga uttryck som jag tror är lite föråldrade i tyskan, kanske lite som finlandssvenskan kan överraska oss.

Som de ärliga människor vi var betalade vi alltså 5 Euro var för filmen efteråt (vilket är lite mindre än normalpris här) men såg bland Euromynten i lådan att resten av de tyska studenterna hade fattat grejen efter en princip som jag inte kan låta bli att tycka är lite typisk tysk: Varför ge mer när man kan betala mindre?